Du är min livboj
när jag glömmer bort att simma,
mitt syre
när luften tagit slut
När jag inte vågar leva
fyller du mig med mod
och de gånger
som jag gått vilse
och tappat bort alla vägar
ritar du nya
och leder mig rätt
När rädslan fyller mig
med oro och tveksamhet
så flätar du samman dina fingrar med mina
och viskar i mitt öra
att du finns tätt intill hela tiden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar